 |
| Gårdagen bestod i pyssel med en dotter och ett barnbarn |
 |
| Pastellfärgade och fina |
 |
| Happy colour |
 |
| Mormorsarmband... från ett barnbarn♥ |
Jag behöver komma ikapp mig själv! Under den här våren har det varit galet mycket och jag har jobbat med mitt skrivande mellan 70-80 timmar i veckan. Sovit fem timmar per natt... Det säger ju sig självt, sådant slit fungerar inte i längden. Jag tror att jag är världens sämsta på att stoppa mig själv... Mitt psyke klarar så mycket mer än min fysiska kropp och istället för att lyssna och läsa av hur mitt "system" fungerar, kör jag på. Det hjälper inte att hjärtat hoppar och fladdrar, att leder svullnar, fötter domnar, att det trycker och susar i öronen... jag "ska bara" och "bara lite till". Att landa mjukt verkar inte vara min grej. Istället kraschlandar jag för att stressbelastningen blir för hög.
Det hjälper inte heller att jag har gått i terapi i fyra år för att lära mig att inte slita ut min kropp. Det hjälper inte att jag har läst psykologi, kemi och biologi i flera, flera år, att jag har fått en viss medvetenhet om hur fysiologi och psykologi hänger ihop... Jag är världens sämsta på att stoppa i tid. Därtill verkar jag ha svårt att lära mig hur man gör något halvdant eller slarvigt. Eller halvbra... Jag förstår att saker inte måste vara perfekta, men jag vet inte hur man gör. Någon jag pratade med här om dagen sa att han under sina studier hade som ambition att prestera optimalt... Det vill säga, han pluggade så att han precis klarade godkänt på tentan. Låter sagolikt komplicerat och fantastiskt om det skulle fungera!
Som så många andra ser inte heller jag något vackert i att överprestera eller slita ut sig själv. Jag tycker det är vansinne att inte tillåta sig själv eller andra, att få vara lagom, medelmåttig eller ännu viktigare, att få vara svag. Det sista tycker jag är särskilt viktigt och svårt. Vi brukar säga, jag och min fina vän Karin, att vi ska bli bättre på att visa att vi inte är några superkvinnor, supermammor eller supermänniskor. Att det är viktigt att vi kan visa att vi ibland känner oss låga. Att vi ska lära våra barn och ge dem styrka genom att tillåta oss själva att visa att vi är sårbara. Hur viktigt är inte det? Men framför allt, hur svårt är inte det? Trots detta svåra försöker jag och min man lära våra barn att dem duger som dem är. Att dem inte är vad dem "gör". Att dem är fantastiska människor, oavsett allt annat. Samtidigt visar vi uppskattning när dem lyckas med det dem företar sig, vilket kan göra det hela lite komplicerat. För här existerar nämligen en fin linje mellan vad vi som föräldrar kan förvänta oss och vad som skulle kunna tolkas som orimligt eller osunt. Hur svårt, eller dubbelt, kan inte det bli?
Egentligen avskyr jag allt som har med prestige och status att göra... Jag tycker dessutom att det har gått inflation i uttryck som kvalitet. Kvalitetstid (särskilt då det används i samband med familj och barn), kvalitetssäkring, kvalitetsanalys, kvalitativ bedömning, kvalitet i form av märken och kläder. You name it! Just nu längtar jag bara efter kvantitet. Kvantitet i form av tid... Massor av kvantitativ tid vill jag ha. Jag känner att ingen kvalitet i världen kan ersätta en tid som inte finns.
Igår hade jag tid tillsammans med barn och barnbarn. Under dagen pysslade vi armband och på kvällen såg vi på gamla filmer med Audrey Hepburn. Jag tog mig tid och gjorde saker som är viktiga! I sommar ska jag ha mer av sådan tid! Jag ska ägna tiden åt opretentiösa saker och jag ska vägra kraschlanda. Jag ska endast landa mjukt.
Fin tisdag önskar jag er!
KRAM
♥
