Listor för nuet

Min ständiga längtan

Hösten är fortfarande varm men om mornarna fylls jag av en lättandad och sval septemberluft. Min tid ägnas mestadels åt jobb och vardagsmåsten, samtidigt för mitt inre en ständig dialog om återhämtning. Ofta funderar jag kring vad som är den bästa vilan. Vari min ro ligger. Och jag skriver vad-jag-behöver-listor. De toppas av min läslust och inte minst av min längtan efter att få umgås med mina nära. Men jag vill också motionera mer och i större utsträckning ägna min tid åt handarbete och filmtittande. Någonstans på listan gör sig även köksdrömmen påmind. Min ständiga längtan efter ett välplanerat och fungerande kök. 

Men innan köksdrömmen blir en realitet lägger jag fokus på nuet. Med ambitionen att vare sig skynda på eller hamna efter. Jag behöver nuet, ett nu som under förra måndagen bestod i samvaro med en bästa vän. En kväll då viktiga ord och angelägna samtal berördes. Tack Karin för en oroligt mysig och välbehövlig kväll på Fratelli. Och tack Lena♥ för ondagskvällens köksbordshäng som på ett fint sätt kombinerades med arbete och prat.

I helgen har vi haft huset fullt av Hermans kompisar. Det var fem killar och tre tjejer som LANade och som därför fullkomligt ägde vårt hus. Att den nya veckan inleds med en ledig dag känns, av flera anledningar, skönt. Jag har en måndag som, tillsammans med Smulan, ska ägnas åt promenader och filmtittande. Ett i nuet viktigt och själafint görande! 

Ta hand om er!

KRAM

♥

Att summera

Sista söndagen i juli åker jag och tjejerna till Annikas paradis... 

...och augusti inleds med paradisliv och bad i Mälaren.

En eftermiddag promenerar vi genom bokskogen...

...och så tar vi en liten paus vid slottet.

Den näst sista kvällen går vi ner till Mora By och tillhörande badplats.
(här bodde dalkarlarna som byggde slottet)

Det blev några fina dagar med trivsam samvaro, vila, god mat och...

...glassätande i hamnen.

Sedan far hela familjen ner till lillebror med familj...

...och här fortsätter vi finerierna med nöjsamheter som känns gott för själen.
(och jag ätert vaktelägg för första gången)

Flera promenader blir det...

...och vi besöker festivalen där Världens Snabbaste Allsång hålls och torg och gator är fyllda av marknadsstånd.

Medan grabbarna åker båt tar jag och svägerskan ett glas bubbel i trädgården.
(och jag fullkomligt älskar deras lummiga och vackra trädgård)

En händelserik sommar knyts ihop och avslutas med två fina besök. Den första går till Annika och hennes killar och den andra ner till lillebror med familj. Tack alla fina för dessa välbehövliga och rofyllda dagar!

Och nu då? Jo, medan ett finstrimmigt sommarregn slår mot köksfönstret samlas mina tankar kring tiden. Tro mig, jag har gjort mitt bästa för att leva i ett "nu" där all min medvetenhet har ägnats åt att fånga tidens alla timmar och ögonblick. Ändå sitter jag här och kan inte riktigt ta in att åtta veckors ledighet är till ända. Jag fastnar lite vid ett varför... varför tiden rinner iväg när man inte vill att den ska göra det.

Nåväl, det har varit åtta väldigt livsnödvändiga veckor. Vid terminsavslutningen var tröttheten enorm och redan första semesterveckan bestämde jag mig för att släppa jobbet helt. Inte en enda gång har jag läst jobbmailen. Inte en ynkaste sekund har jag ägnat något vetenskapsprogram eller någon artikel min uppmärksamhet. Jag gick in i sommarlovet med intentionen att, lika hängiven som jag är mitt arbete, lika hängivet och helhjärtat måste jag lägga min energi på att vila. 

Jag lyckades och jag har vilat. På mitt sätt. Jag har ägna morgontimmarna åt att sova och frukostarna har intagits långsamt och vid lunchtid. Och även om det kan tyckas som om jag har flängt än hit och än dit, så har jag funnit det oerhört vilsamt att få byta miljö. Det har varit fint att få sova på någons annans madrass och jag har känt en enorm tacksamhet över att ha så många kära att besöka. Och inte minst har jag funnit ro i att det, i skuggan av vardagens alla måsten och som sig bör, har funnits mer tid för mannen och mig. Många fler promenader har tagits och flertalet böcker har blivit lästa.

Så sammanfattningsvis har det varit en aktiv men ändå vilsam sommar. Jag har haft möjlighet att greppa kring sådant som jag tidigare uppfattat som diffust eller otillgängligt. Summan av kardemumman är att jag känner mig nöjd! Och i morgon börjar jag jobba igen. Det känns ok! Men idag är jag ledig och fram tills dess att terminen börjar äger jag min tid. Fullkomligt, helhjärtat och utan en tanke på det kommande arbetsåret.

Snart blir det en prommis med Bettan!

Ta hand om er!

KRAM

♥

Ett vilsamt ingenting

Buketten som hamnade ute på altan...

...har stått där ett par veckor nu

I helgen ägnar jag mig åt att lägga fokus på rätt saker. Och med rätt saker menar jag att jag vilar i ett ingentinggöra. Utöver det ägnar jag mig åt andra viktigheter. Som att omge mig med människor som ligger mig varmt om hjärtat. Tillsammans är vi i de gemensamma orden eller i de tysta långsamhetstankarna. Där landar jag.

Mina långsamhetstankar övergår i reflektioner kring tillvaron. Och jag konstaterar att tålamod är min starka sida. Jag vet inte om det är livet eller erfarenheterna i sig som gör det. Men jag har det. Massor av tålamod. Och jag vet att det är värdefullt i mitt jobb. Det märker jag varje dag. Och det glädjer mig att tålamodet inte naggar av mitt energikapital. För energitjuveri får jag fajtas mot på andra håll. 

Att möta sig själv i en ny kontext är lärorikt. Och jag lär mig varje dag. Skolans värld är en plats där jag funnit mig tillrätta. Samtidigt är jag medveten om att det är livsviktigt att helgerna får vara lediga. Att mitt fokus kan ägnas åt sådant som inte hinns med under veckorna. Så när arbetstankarna tränger sig på låter jag dem övergår i andra funderingar eller i ett vilsamt ingenting. 

De här orden...

Världen kan bara fortsätta

som om någonting hänt.

Innan och efteråt.

Det där ögonblicket innan.

Den där evigheten efteråt.

Bodil Malmsten

...och den HÄR låten. 

Stort älska på det!

KRAM

♥

Vinterprat

Ljusstake (Ernst) inköpt hos Nice

Skridskoåkning inne i city

Innan vi far in till City ägnar vi årets första måndag åt att äta långsamfrukost till Sanna Lundells "vinterprat". Hon samtalar om självrannsakan och obehagliga känslor och jag fullkomligt älskar sättet som hon gör det på. Tanken på att möta sig själv i det som inte är så vackert tilltalar mig. Sanna berör dessutom sådant som jag har skrivit om HÄR. Ett annat "vinterprat" som jag gillar är Olof Wretlings. Jag tror att det gör gott för mänskligheten när självinsikt och opretentiösa reflektioner kring de egna förehavandena samsas med en gnutta humor. När man inte tar sig själv på för stort allvar, utan lyckas balansera mellan humor, värdighet och respekt kring sig själv och andra.

I övrigt fortsätter vi med att ta tillvara på julledigheten och jag fullkomligt njuter av det underbara vintervädret. Jag älskar kylan, älskar det vintervita, älskar ljuset och älskar knirrknarret som blir då skosulan möter det snötäckta underlaget.

Ta hand om er!

KRAM

♥

Peppar

Nuet i växthuset

Ett sommarminne
Länk

När vi vaknar ligger morgondimman som en fuktig slöja över åkern. Jag äter knäckemackor med nyskördade grönsaker och i tanken är jag tillbaka i sommaren. För ett ögonblick landar jag bland utflykter, slott och stunder av fin samvaro. Sedan återkommer nuet. Utanför fönstret viftar hösten med sina armar. September bär med sig nya utmaningar. Jag peppar mig själv. Säger heja heja och tänker bra saker om hösten.

Allt gott!

KRAM

♥

Om mixen och lite annat

Sticklingar

Låda för hårsnoddar - Lagerhaus -

I badrummet står sticklingarna som jag tog från läkepelargonen. Tanken är att de ska utveckla rötter men jag funderar på om det är bättre att sätta ner dem i jorden. Jag vet inte riktigt. Nåväl. Drar man försiktigt med fingrarna över bladen doftar det citrus och mint. Jag älskar den mixen.

Och jag älskar att det är lördag. De övriga familjemedlemmarna är och städar på karaten. Jag plockar lite i badrummet och sorterar samtidigt bland tankar och funderingar. Gläds över flera saker. En fin familj och underbara vänner. Nya utmaningar. Och så solskensväder och luft som är lätt att andas.  

En fin lördag önskar jag er!

Idag ska vi äta tårta.

KRAM

♥

Knotiga och böjda och inte alls perfekta

På altantrappan

Knotig, böjd och alldeles underbar

Jag älskar det (o)perfekta. Både i livet och utifrån ett estetiskt perspektiv. Jag gillar när symmetri och regelbundenhet övergår i något annorlunda och oförutsägbart. När konturerna inte följer ett givet mönster utan istället låter skönja en historia i vilken unika linjer framträder. Som när tidens nötning och livserfarenheternas former tar plats och genom någon eller något kommunicerar med ett eget språk. 

Ute på altanen har vi ett tjugotal pelargoner. Mannen låter dem övervintra på jobbet. Några är hårt beskurna, andra har utvecklat trädlika stammar medan ett fåtal har levt sitt eget liv. De sistnämnda är både knotiga och böjda och på flera vis unika, men framför allt är de alldeles alldeles underbara. Ibland sitter jag där på altantrappan. Bland pelargoner, örter och annat blomster blickar jag ut över våra orensade rabatter och vildvuxna buskage. Ingenting av det jag ser är perfekt skött. Men vår trädgård är ett andrum. I det finner jag ro.

Hoppas att ni har det rofyllt!

Här öser regnet ner.

KRAM

♥

Några favoriter och om att förhålla sig

I köksfönstret hänger en favorit...

...en annan är läkepelargonen som inhandlades under ett
besök på Waldemarsudde

Ampeln kommer från Lagerhaus

I växthuset frodas Bisses♥ tomatplantor...

...och sommarvärmen har bidragit till att salldslöken har vuxit till sig

Altanen... och ytterligare en favoritpelargon

Vad lade ni märke till när ni kikade på mina bilder, de gröna växterna eller de skitiga fönstren? Det är spännande det här med vad man noterar och hur man sedan tänker kring det. Min mor skulle säkerligen ha kommenterat fönstren... för så smutsiga skulle hon aldrig ha tillåtit att hennes blev! Och sedan tror jag att hon skulle ha pratat om ampeln, för vi hade en liknande när jag var barn. En som hon hade knåpat ihop. PÅ PÅ... älskade mamma.

Det intresserar mig på vilka sätt vi lägger märke till något eller någon och hur vi uppfattar vår omgivning. Jag har en fascination för människors sätt att tänka och agera och har därför skrivit en del om det då jag har läst psykologi och didaktik. Bland annat har jag belyst självuppfattning utifrån människors situerade identiteter. Lite förenklat kan det beskrivas med att vår självbild formas i samspelet med våra egna och omgivningens förväntningar och att vi intar olika roller och agerande utifrån situationens specifika sammanhang. Vi är dem vi är, med personlighet och medhavda erfarenheter, men inför varandra kan vi blottlägga olika egenskaper och beteenden beroende på var, hur och med vem vi samspelar.

Ur ett didaktiskt perspektiv har jag reflekterat över såväl inter- som intrasubjektiv mentalisering. Syftet har varit att öka förståelsen för hur elevers situerade identiteter förankras och samspelar med deras naturvetenskapliga förståelse. Jag har skrivit om självbild, språk och sammanhang utifrån samspelet och de specifika lärandesituationernas betydelse. Men dessa S-fenomen gäller ju oavsett var vi befinner oss. De flesta människor är sociala till sin natur och samspelet är en viktig förutsättning för hur självreflektion och uppfattningar kring den egna och andras person kan möjliggöras. Och jag har funderat mycket kring det här. Särskilt när jag möter någon som är uppenbart kritisk gentemot andra, men överseende och ursäktande mot sig själv. Eller som när det motsatta förhållandet råder och andras förehavande höjs till skyarna medan de egna förminskas. Dessa aspekter har fått mig att ställa frågor kring på vilka sätt självkännedom hänger samman med vår syn på omgivningen? Om och hur godhet spelar någon roll för hur vi resonerar? Och vad det i sådana fall är som egentligen definierar godhet?

Jag tror att självkännedom och godhet är komplexa fenomen som förutsätter en kontinuerlig självreflektion. Att man bör ställa sig frågor kring de egna förehavandena utan att försvara, fördöma eller blunda för vad det är man ser. Och jag anser att ärlighet är betydelsefullt när man funderar på vilka grunder de egna handlandet, tankarna och de sagda orden vilar. HÄR pratas det om självkännedom och HÄR och HÄR om godhet. Intressanta och lyssnansvärda program om att förhålla sig till livet och till sig själv och andra. Livsnödvändiga men stundom svåra livsuppgifter.

Önskar er välbehag och

en trivsam kväll!

KRAM

♥

Rädsla

Gårdagens kvällsvard

Vi äter kräftor och till det västerbottenpaj och egenodlade grönsaker. I magen bor en lättnadskänsla. Det känns lite som bomull. Mannen som egentligen skulle ha flugit till Australien i morgon, har fått framflyttat datum. Så jag befinner mig i vad som skulle kunna liknas vid ett tillfälligt andrum. Samtidigt ställer vi om och vi har vant oss vid att göra så. För det händer rätt så ofta att resedatum ändras. Och jag har liksom funnit mig i att man aldrig riktigt vet när, men att han med jämna mellanrum måste bege sig till något av jordens avlägsna hörn. Att hans arbetsplats ofta ligger i ödemarken och i ett gruvschakt flera hundra meter under marken. 

Han älskar ju sitt jobb och det gläder mig såklart. Och det är inte gruvorna eller de stora maskinerna som skrämmer mig. Det är de extremt långa flygresorna. Jag avskyr att flyga, men avskyr ännu mer när min man eller mina barn är uppe i luften. Jag låter det inte hindra oss, men det bekommer mig. Det gör det. Och även om jag har ett intellekt som resonerar rationellt och utifrån en sannolikhetsprincip som säger att flygolyckor är sällsynta, kan detta göra mig sömnlös i veckor. När det gäller flygresor är jag inte cool. Det kanske inte märks utåt. Men det känns. Inuti. Rädslan. Som jag konfronteras med. Varje gång.

Alla bär på rädslor av olika slag.

Det här är en av mina.

Kram

♥

Dumhet

Afrikans lilja - en present från min älskade moster -

Bara två saker är oändliga, universum och mänsklig dumhet.

Men när det gäller universum är jag inte säker.

- Albert Einstein -

(obekräftad)

Dumheter. Hur dum får man vara och hur mycket dumheter ska man stå ut med? I Filosofiska rummet pratas det om dumheter. Avsiktlig dumhet. Dumhet som kommer ur ondska vilken även beskrivs ur ett moraliskt perspektiv. Dumhet i samverkan med inskränkthet, som när någon är inkapabel att se världen utifrån en annan människas perspektiv och istället tror att den eget konstruerade sanningen är den enda rätta. 

Ett av mina absoluta favoritprogram på P1 är Filosofiska rummet. HÄR kan du lyssna när det pratas om dumhet som fenomen. Själv ska jag ägna mig åt "snällsamheter".

Ta hand om er!

KRAM

♥

Om bloggen

Semesterbild från Kreta

Livet. Vardagsliv. Verkligheten. Jag har funderat på att lägga till en ny etikett här på Bagateller och Livsnödvändigheter. Och så har jag bestämt att jag ska återerövra mitt mod och min lust att oftare beröra livets mångfacetterade tillvaro. Inte bara det som är obeskrivligt fint och härligt utan även det som kan kännas fulfint och ibland även jättefult. Jag säger inte att det ska bli några känslostormar här på bloggen. Nix pix. Det jag menar är att tidigare påhopp och yttringar kring mina texter inte längre ska få begränsa mitt bloggande. Jag kommer precis som tidigare att göra noggranna övervägningar kring de inlägg som publiceras. Men jag kan på intet sätt ansvara för andras feltolkningar gällande mina intentioner eller ordval. De som känner mig vet vad jag menar och att innehållet därför bör läsas med urskiljning och, om så är möjligt, en smula humor. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att när jag i positiva ordalag nämner en person utesluter inte detta automatiskt någon annan. Att texter kring upprörda känslor oftast handlar om ett fenomen och därför inte relaterar till en person i min omgivning. Och att jag alltid har ett medgivande från människor som jag nämner i, vad som kan uppfattas som, personliga och känsliga sammanhang. 

Jag vet inte hur många utkast jag har skrivit och som ännu inte blivit publicerade. Men många är det. Och så vill jag alltså inte ha det. Det här är trots allt en blogg om livets alla enkla, bagatellartade och ibland livsnödvändiga ting. Det här är min blogg. Rädslan för att mina inlägg ska kränka, fela och misstolkas ska bemästras. Jag vill inte censurera mig själv till den grad att det nästan inte finns något kvar att beskriva. Jag vill på ett personligt och nyanserat sätt kunna skriva om det som intresserar mig. Beröra och fundera kring ämnen som psykologi, människors relationer, böcker, ekologisk mat, hushållsekonomi, vänskap, kärlek, orättvisor, mobbing, genus, lärande, naturvetenskap, nöjen, familjeliv, inredning och mer därtill. Hela livets register av livsnödvändiga och bagatellartade ting måste få utrymme. Och jag vill fortsätta att visa bilder på godsaker och annat som representerar delar av mitt liv. Så här står jag nu. Lite modigare och med ett lättat hjärta. Åh ja, för att återknyta till inledningen, det blev två nya etiketter. Livet och Ocensurerat.

Fin fredag!

KRAM

♥

Novemberbukett och julinspiration

Novemberbukett från mannen 
(lite vissen i kanterna men fortfarande fin)

Fram till dess att juligheten tar sig an mina sinnen fortsätter det att vara julknapert här på bloggen. Nu kan den i och för sig få komma. Julinspirationen. Måste bara vänta in den först. Eventuellt behöver jag lirka lite så att den ger sig till känna. Den efterlängtade julinspirationen. 

Det kan vara så att jag börjar bli sugen på att julpyssla. Men pysselkänslor kan vara väldigt flyktiga och det är inte alltid jag hinner fånga dem. I vilket fall har jag hittat flera enkla och mysiga julpyssel ute på nätet. Återkommer om det framöver. Förhoppningsvis innan jul.

Fin torsdag!

KRAM

 ♥ 

Stannar upp

Livsfint ögonblick

Mitt i allt stannar jag upp. Fångar några ögonblick av livets viktigheter. Den HÄR låten. De här raderna...

Dreams are like angels
They keep bad at bay
Love is the light
Scaring darkness away
I'm so in love with you
Make love your goal

I'll protect you from the hooded claw

Keep the vampires from your door
When the chips are down I'll be around
With my undying death defying love for you
Envy will hurt itself
Let yourself be beautiful
Sparkling light, flowers and pearls and pretty girls
Love is like an energy
Rushing in, rushing inside of me...

(The Power of Love)

Jag måste sluta att jaga livet. Inte stressa så mycket för att hinna ifatt. Jag måste lära mig att bättre kunna skilja på det som är väsentligt och det som egentligen betyder mindre. Unna mig mer av livets finheter, även de som kan verka små och obetydliga. Precis så. I eftermiddag får vi kärt besök, det är hjärtefint!

Ni tar väl vara på

livets finheter?!

KRAM

♥

Om snön som föll

Nostalgi - Marstrand 2010 - 

Jag kunde inte bestämma mig för om jag tyckte att det kändes bra eller inte när det snöade häromdagen. Nu är snön borta. Nu vet jag. Den hade gott kunnat få vara kvar. Snötäckta landskap reflekterar ljus. Och jag behöver ljus. Massor av ljus. Hösten är definitivt inte my cup of tea. Det är däremot lördagar. Älskar lördagar! 

Bilderna har, som tydligt framgår, ingenting med texten att göra!

Fin kväll till er!

KRAM

♥

Elva saker

Elva saker jag ägnat mig åt det senaste dygnet. 1. Legat sömnlös typ halva natten (asjobbigt). 2. Haft en sms-konversation med Smulan (äntligen) 3. Shoppat kläder (mycket nödvändigt) med Ida som smakråd (uppskattat av mig). 4. Läst i Knausgårds Min kamp (enastående bok) 5. Gäspat och känt mig ofantligt trött (låter trist, jag vet). 6. Ätit chips (onödigt men gott). 7. Plockat och småstädat (som alltid). 8. Tittat på när mannen lagar mat (lyxigt värre). 9. Bloggat (trots idétorka). 10. Lyssnat på P1 (den bästa kanalen ever). 11. Pratat med Kajsa i telefon (efterlängtad unge). 

Nu ska jag ägna min tid åt lättsmält underhållning på SVT-play. Hoppas att ni har en fin kväll!

KRAM

♥

Glurp

Det är nästintill tomt på badrumsskåpet. De flaskor som vanligtvis står där har följt med en dotter flera hundra mil bort. Glurp...

Fin torsdag!

KRAM

♥

Jag är bestört

Septemberblomster

Jag kan inte låta valet passera utan att uttrycka min besvikelse och fruktan över dess resultat. Givetvis har alla rätt att rösta utifrån sin egen övertygelse. Demokrati bygger ju på det. Men det här?! Det är obegripligt. Det är mot all rim och reson. Det här känns långt ifrån förtroendegivande. Jag är bestört.

KRAM

♥

I det som är

Pappersrobot - Tekniska museet -
Liten vit vas - DesignTorget -
Tejp med kattmönster/pilar - Lagerhaus -

Poster - Fotografiska -

I somras när vi var i Göteborg hittade jag den sötaste lilla vasen. Den flyttar numera runt här hemma och just nu står den på hyllan i arbetsrummet. Där står även den lilla rosa pappersroboten som jag och Dollan pysslade ihop i söndags. För övrigt händer det inte så mycket på inredningsfronten och kreativiteten ligger mest och lurar som en svåråtkomlig lusta.

Idag känns hösten. Den ligger i luften och blir som mest påtaglig genom de friska och kyliga andetagen. Att andas höstluft känns visserligen fint men egentligen tänker jag att hösten kan få dröja. Jag har inte bråttom, vill inte skynda in i årstidsväxlingar och murriga färgskiftningar. Jag förstår inte det här med att ligga steget före. Att vilja ha höst när det fortfarande är sommar, att köpa vinterkläder i augusti och att julpynta i november. Varför är det så svårt att vila i det som är? Jag får ångest av att tiden går så fort. Jag hinner inte med.   

Ta hand om er!

KRAM

 ♥ 

Om rätten att inte förlåta

    

Jag upplever att det råder en norm som säger att man bör förlåta. Den ligger i omgivningens förväntningar och många gånger möts man av uppfattningen att det existerar en storsinthet och status i att vara förlåtande. Att det finns ett oerhört värde i att försonas med dem som gjort en illa och att det därför vilar en befrielse i att ta emot en ursäkt. Och det är det sistnämnda jag fastnar vid, det här med att ta emot, för vad händer när ursäkten känns svår att greppa, när den liksom rinner mellan fingrarna? Jag har genom åren lärt mig att det inte är alla ursäkter som förtjänar ett accepterande men jag har också förstått att det kan upplevas som otroligt provocerande att uttrycka detta. Och det är här någonstans som det blir infekterat, det är nu missförstånden uppstår kring den som inte kan förlåta. Missförstånd som göder fördomar om att denne är en småaktig maktutövare som sätter prestige i att inte förlåta.  

Man kan givetvis fundera på vad det är som kännetecknar en god ursäkt eller ett förlåt. Är det ordande och ursäktande fraser eller förutsätter de förlåtande orden även ett handlande och en djupare ånger? I detta avseende tänker jag att intentionen och äktheten samverkar med någon form av ånger och att det existerar som en förutsättning för att förlåtandet ska vara möjligt. Det innebär att den som ber om förlåtelse också måste besitta en självinsikt kring det egna felandet. Vid kraftiga övertramp är det kanske dessutom nödvändigt att den ursäktande personen måste kämpa för att bli förlåten. Att återuppbygga nya förtroenden kan ta lång tid och tillit frodas inte genom lovord och ursäkter utan måste näras och vårdas genom omsorg för att därigenom kunna växa sig stark. Det sägs att förlåtelsen har ett pris men att den inte kan betalas eller kompenseras med presenter. Syftet med en ursäkt kan därför inte vara att köpa sig fri. Men oavsett hur man förhåller sig till varje specifik situation och person finns det inga omständigheter som någonsin kan tvinga dig till att behöva förlåta. 

En människa som ifrågasätter varför någon inte kan förlåta har kanske inte själv varit i närheten av att uppleva samma oförrätt. Och frågan blir då med vilken rätt denne tar sig friheten att avgöra huruvida oförmågan är befogad eller inte? Kanske är det en omöjlighet att någonsin kunna sätta sig in i den drabbades perspektiv. Här gäller det att vara ödmjuk och att inte skuldbelägga den som inte vill förlåta. Men tyvärr tenderar vissa människor att ha oändligt många åsikter om hur andra ska tänka, känna och bete sig i diverse olika livssituationer. Det är människor som tror sig veta vad som är rätt för andra, fast de inte kan referera till liknande och självupplevda händelser. Det vi inte vet om oförmågan att förlåta är att den kanske grundar sig i en djup tragik, likt den barndomsmisär som Felicia (dotter till Anna Wahlgren) skriver om i sin bok. Felicia säger dessutom i en intervju att hon givit sin mamma flertalet chanser till försoning men att dessa inte resulterat i att hon fått upprättelse. Felicia kan inte men hade, om det vore möjligt, velat kunna förlåta sin mamma.

Jag tror att människan är förlåtande av sin natur och att denna egenskap särskilt gäller barn. Men att tro att alla relationer går att laga är naivt. Särskilt tänker jag på situationer där vuxna utsätter barn för oförrätter och våld. Som i Felicias fall och i relationer där vuxna människor förminskar, negligerar eller tillintetgör sina barn genom att inte uppmärksamma eller bry sig om dem. När vuxnas handlingar sker genom misshandel, missbruk eller på andra sätt skadar ett barn kan det vara svårt att förlåta. Men oavsett hur någon väljer att bemöta ett förlåt kan det aldrig vara en annan människas rättighet att värdera dessa val. Samtidigt vill jag betona att jag inte ifrågasätter dem som godtar en ursäkt och inte heller är det förlåtandet i sig som jag vänder mig emot. Vad min text istället har avsett att beröra är det fördömande som ibland existerar gentemot dem som inte förlåter. Dessutom vill jag kunna ge ljus åt det faktum att det faktiskt går att leva välmående trots att man som människa inte har kunnat förlåta allt.

För jag är fullkomligt övertygad om att det är möjligt att gå vidare trots upplevda oförrätter och beslut om att inte förlåta. Och det borde vara alla människors rätt att få äga dessa beslut. Jag känner flera människor som inte har klarat av att förlåta men som har försonats med sina erfarenheter och numera mår väl. Och oavsett om det känns omöjligt att ta emot en ursäkt eller om den av andra anledningar aldrig kommer att nå fram, kan livet bli bra ändå. Att godta en ursäkt i välmening gentemot den som framför den kan säkert vara fint och viktigt. Men när svek upprepas och blir till vardagsmat och när oförrätter slätas över utan att det existerar någon omsorg kring den drabbade, då har även den utsatte rätt att dra undan sin hand. Man måste inte älska alla, inte heller förlåta eller acceptera varenda ursäkt. Det är okej att säja nej, av flera skäl och särskilt om den själsliga kostnaden för att förlåta överstiger själva värdet i att försonas.


Felicia försvann är en självbiografi som gavs ut 2012. Felicia har kritiserats för att hon i boken utelämnar sin mamma. Jag tycker att hon gjorde alldeles rätt som berättar sin version. HÄR och HÄR omskrivs hennes berättelse.

KRAM

♥