Ibland är det viktigt att göra meningslösa saker....

*

Nu när vi läser hälsopsykologi har vår grupp inriktat sig på stress och dess påverkan på den mänskliga kroppen. Eftersom jag själv varit utbränd och upplevt de mentala och fysiologiska konsekvenserna, tycker att det känns extra intressant och viktigt!



Det är så lätt att lura sig själv till att tro att man klarar mer än vad kroppen och själen egentligen kan hantera.....


...och ibland är det svårt att acceptera att man inte räcker till, att förstå att kroppen har sina begränsningar, men att det faktiskt är alldeles normalt och ok att inte klara av allt!



För mig tog det tid att inse att jag var utbränd, eller som min läkare sa "totalt slutkörd"! Vägen till insikt var lång och kantad av en ständig förnekelse... Ju tröttare jag blev, desto mer accelererade jag!

Symptomen var tydliga, men jag valde att blunda. Detta trots att jag tappade minnet och att vardagen blev mig övermäktig! Praktiska göromål blev svåra.... Jag missade att hämta barnen från diverse ställen.... Som den gången då jag glömde att Herman var med mig till IKEA och att jag lämnat in honom på lekavdelningen.... Jag kunde åka och handla och komma hem tomhänt och jag hade svår beslutsångest då det gällde det mesta!

Jag kom inte ihåg var jag parkerade bilen när jag var i skolan. Tog fel klassrum en gång och upptäckte det inte förrän jag satt mig. Gick därifrån och kunde inte riktigt orientera mig...

Jag hade svårt att hålla ordning på vilken dag det var eller på vilken sida av vägen jag skulle köra... Och att läsa blev tillslut omöjligt, för jag förstod inte textens innehåll....

Det susade i huvudet, slog lock för öronen och jag var extremt ljudkänslig. Mitt synfält var ständigt dimmigt, mina leder svullna och både armar och ben domnade. Jag blev yr så fort jag stod still och alldeles svimfärdig av att stå i en kö. Mitt hjärta rusade och hoppade och det värkte i rygg och höfter....

Jag var fullständigt utmattad, men för stolt för att erkänna att det gått för långt...




... och så kom den dagen då det helt tog stopp. Då människorna runt omkring fick mig att förstå att jag inte fungerade längre! Jag gick till läkaren och grät floder, fick ett sjukintyg och ordinerades att göra ABSOLUT INGENTING! Sedan gick jag hem och sov... och skämdes... för jag kände mig så svag!

I fyra år var jag hemma och under hela den tiden arbetade jag hårt med att försöka göra så lite som möjligt! Min hjärna hade slutat att fungera och behövde vila! Min kropp var en enda härva av kemisk obalans, med stort behov av reparation och återhämtning!
Jag gick i terapi för att lära mig att "inte prestera" och jag hade fantastiska människor omkring mig som på många olika sätt gav mig styrka och stöd!

Ett år tog det att komma ner i varv, tills dess att jag klarade av att slappna av och vila. Under andra året sov jag! SOV SOV SOV och LÄKTE! I början på det tredje läste jag min första bok och samtidigt började värken i kroppen att försvinna! Det sista året kom inspirationen tillbaka och jag började längta efter att få använda min kognitiva förmåga igen!



Man måste vara rädd om sig! Min psykolog menade att lata människor inte bränner ut sig och ville att jag skulle lära mig att vara hälsosamt lat! En studiekamrat sa att det inte är fel att vara lite egocentrisk, att det inte är likvärdigt med att vara egoistisk! Och en mycket kär vän lärde mig att vara den jag är och inte det jag gör! :)
Och själv så har jag lärt mig hur otroligt viktigt det är att göra totalt oviktiga och meningslösa saker ibland... Som att flytta omkring på en Madonna, för att på så sätt kunna se och känna var i huset som hon passar bäst passar in! ;)

Ha det gott i helgen och slit inte ut er!

Kram