Mer än en prickig klänning

Det är ok att vara fyra år och gilla tyllklänningar och glittriga skor. Och det är fullkomligt normalt att drömma om prinsessor och prinsar och om armband som blänker i solen. Att fascineras av vackra ting och att känna sig fin är ett sundhetstecken. Det är ok, oavsett om du är tjej eller kille. 

Det här skulle bli ett kort inlägg om en prickig klänning. Men det blev mycket mer än så. Det blev en väldigt lång text om sådant som kan verka obetydligt, men som egentligen är väldigt viktigt. Det handlar om klädsel och barn. Om att vara tjej och kille i ett samhälle där könsneutrala ideal har tagit form.

Jag tycker inte att könsneutrala värderingar kring barns klädsel och miljö är konstiga. Jag tycker att de är motsägelsefulla och fördomsfulla. Utifrån ett könsneutralt perspektiv ska barnets miljö vara neutral, namn, kläder och leksaker ska inte kunna förknippas med endera könet. Det innebär många gånger att kläderna är ok om de inte innehar ett uttalat och könsrelaterat tryck, exempelvis en bil eller en prinsessa. Det kan även exemplifieras av att en förälder klär sin son i en rosa tröja och därmed beskrivs som en medveten och liberal person. Men när flickor har rosett i håret och bär rosa klänning med prinsesstryck, då tar ifrågasättandet form. Flickan med den rosa klänningen kan få märkliga frågor om vem som har valt hennes kläder. Även hennes föräldrar kan få kommentarer om vad hennes klädsel signalerar till omgivningen. Hur de ser på frågor som jämställdhet och förtryck av det kvinnliga könet. Samtidigt händer något i omgivningen. De förespråkande könsneutrala föräldrarna flockar sig. De himlar menande med ögonen mot varandra i samtycke och övertygelse om att det är synd om den här flickan. För hur ska en flicka som både har ett tydligt och könsrelaterat namn och som dessutom bär rosa klänning, älskar glitter och prinsessor, kunna bli lika självständig och stark som deras egna barn. De barn som föräldrarna låter växa upp med könsneutrala namn, som bär kläder i regnbågens alla färger och som omgivningen helst bör kalla hen istället för henne eller honom, för att det anses skapa positiva signaler.  

Jag tror inte att könsneutrala kontexter eller namn, i större utsträckning, bidrar till att barnen blir mer självständiga, får bättre självkänsla eller uppträder mer jämlikt. Min erfarenhet och kunskap säger mig att barns könstillhörighet och personliga utveckling samverkar. Att det är en viktig och naturlig förutsättning för den egna självuppfattningen. Jag tror på öppenhet och acceptans. Och jag anser att det är sunt att låta barn få ta del av verkligheten som den ser ut, istället för att försöka skapa specifika miljöer. Självkänsla och självsäkerhet ligger i personligheten och utvecklas utifrån barnets upplevelse av trygghet och tillgång av användbara redskap. Respekt, tillit, förståelse, lyhördhet och bekräftelse är exempel på sådana redskap. Att effekten av dessa redskap skulle vara begränsade till könsneutrala ideal anser jag vara fel. 

Jag har köpt en prickig tyllklänning till Sötnosan, men jag skulle aldrig ha gjort det om jag inte trodde att hon ville ha en sådan. Och jag skulle inte heller neka henne en enfärgad blå tröja om en sådan var hennes önskan. Lika lite nekade jag (vi) vår son när han i treårsåldern ville ha rosamålade naglar och klänning på dagis. Aldrig någonsin hindrade jag (vi) honom från att vara Lucia, eller att gå omkring i blommiga träskor eller rosa ballerinaskor. Att vara tillåtande var ett självklart val. Jag skulle aldrig döma en vuxen utifrån vilken bil denna kör och jag skulle inte värdera personen utifrån dennes klädsel, skoval eller intressen. Alla människor använder inte prylar, bilar eller klädsel som uttrycksmedel för vilka de anser sig vara. Du lär inte känna dem utifrån deras yttre attribut. Jag vet inte hur vuxna könsneutrala personer ser på andra vuxna människor. Hur de ser på mig, som alltid går i klänning och som mestadels målar naglarna i olika färger. Jag antar att jag i deras ögon kan uppfattas som något vilket jag inte är. Om det nu är så att de försöker tolka mig utifrån min klädsel.

Jag är uppvuxen under villkor där utrymmet varit stort för hur jag har fått tänka och se ut. Och jag har tänkt massor och jag har verkligen sett ut. Det kan jag lova. Jag har varit tjejigt klädd i rosa, spets och med rosetter i håret. Jag tror inte att min mamma varit särskilt förtjust över de frisyrer och kreationer som jag många gånger burit. Men hon har inget sagt, kanske att hon i tysthet tänkte, men aldrig högt eller direkt till mig. Jag fick möta omvärlden utifrån den jag var, både med avseende på min person och klädsel. Jag är, och som jag tidigare skrivit, av den uppfattningen att det är mycket bättre att låta barnen leva i det som faktiskt existerar. Även om det innebär att samhället och omgivningen inte är jämlikt eller rättvist i bemötande av människor. Jag tror att barnets förståelse för hur den egna personen ska bemöta och hantera sig själv och sin omgivning grundar sig på pragmatisk erfarenhet. Att delaktighet minskar fördomar och samtidigt skapar de rätta redskapen för underhåll av god självkänsla och relation till andra.

Så när jag köper en prickig tyllklänning till mitt barnbarn gör jag det alltså för att jag tycker att den är fin och för att jag tror att hon ska tycka om den. Det finns ingen dold intention, inga underliggande värderingar eller politiska budskap som understöder detta val. Det är helt enkelt bara ett köp av en klänning, tillägnat en tjej som älskar just klänningar. Och trots hennes klädsmak, är jag fullkomligt övertygad om att det kommer bli människa av henne med. Just för att hon är och får vara den hon är. Hon, en alldeles underbar liten människa med så oändligt mycket envishet, nyfikenhet och kärlek inombords. Och även om jag inser att hon behöver vara väl rustad för att bemöta de orättvisor och fördomar som finns i världen, inkluderat de könsneutrala idealen, så anser jag att det är ofarligt att vilja vara en prinsessa eller bärare av en prickig klänning. 

Finaste dagen till er!

KRAM

♥