fredag 10 januari 2014

Om orden, samtalen och om att hålla en hand

Min hand i hans... under måndagens promenad
Då händer blir bärare av kreativt skapande...
...och det lugn som vilar över en dukning som får vara kvar.
Små vimplar och stjärnor
Och så några hyacinter...
...som fortfarande blommar
Vackert ihopsatta i ett av barnens glas


Jag har en särskild förkärlek för hur människor tänker och kommunicerar. Både utifrån skilda nivåer av kognitiva processer men även med avseende på olika psykossociala perspektiv. Jag kan aldrig sluta att fascineras av hur den mänskliga hjärnan fungerar. Hur människors perception, tankesätt, handlingar och beteenden återspeglas i livet och relationerna. Som student har jag skrivit flertalet uppsatser kring dessa intressanta och mycket viktiga ämnen. Undersökt och analyserat samtalet och de sociala samspelets möjligheter/svårigheter med avseende på elevers lärande och självuppfattning. Och även i min livsvärld har jag fått erfara hur människors förmåga eller självvalda sätt att kommunicera har främjat eller hämmat deras relationer. Jag har på nära håll fått uppleva hur ord har blivit oåtkomliga för den som velat tala och jag har sett de konsekvenser som uppstått då tigandet varit ett aktivt val. 

Det finns ett stort värde i att kunna tala. Det kan beskrivas som en ovärderlig förmån att människan genom sitt språk både kan förmedla och möjliggöra för andra att ta del av det inre tankeresonemanget. Det kan därför både bli ledsamt och förödande om en människa väljer att tiga. Om denna backar in i en tigande tystnad och därigenom bidrar till att skapa osunda och oroliga relationer. Det går visserligen att lura sig själv till att tro att det har en skyddande effekt, men i slutänden vinner ingen på det. Att prata kan därmed anses som livsviktigt och jag har med bakgrund av det försökt att lära mina barn att göra sina röster hörda. Aldrig genom att vara otrevliga eller sarkastiska och inte med en nedvärderande eller anklagande ton. Utan genom att med ett lyhört och reflexivt tankesätt stå upp för sig själva och sina värderingar. Lyssna och lär är ett måtto som jag både eftersträvat och försökt att lära dem. Låt människor berätta, var nyfiken på och kring det som sägs, men låt dig inte luras eller trampas på. 
  
Jag har under min julledighet lyssnat till flera sommar- och vinterpratare. Jag har tagit del av deras livshistorier, lyssnat noggrant när de har berättat om sina erfarenheter och jag har inspirerats av deras mod. Mod att göra sina röster hörda. Att våga stå upp för sig själva. Att förstå vikten av att värna om det som är betydelsefullt, de mänskliga relationerna, tiden, samtalen och vilan. Och kanske är det min förkärlek för samtal som gör att jag fastnar lite extra för Tomas Sjödin och hans vinterprat om ordlöshet och svåra samtal. Min förkärlek och det bekanta i hans beskrivning av hur "människors händer, som när de rör vid varandra kan förmedla det ord inte riktigt orkar bära". När han pratar om ord som blir obrukbara och fattiga känner jag igen mig för jag har också upplevt att det kan vara de minsta orden som tar sig förbi vanmakten. Att det är de små uttrycken som kan göra skillnad... och när han sedan spelar en av mina favoritlåtar är det just de här orden som beskriver det 


Det är ord vars innebörd jag kan relatera till. Ett meningsinnehåll som blir beskrivande för vår sista tid tillsammans, den jag fick med min mamma. Hon som under en natt gick från att vara intellektuell och vältalig till att därefter bli fullkomligt oförmögen att tala. Oförmögen för att hennes ord togs ifrån henne, för att de blev oåtkomliga och därmed obrukbara. Och låtens text får mig att tänka på alla de dagar som jag suttit och hållit hennes hand. De månader under vilka vår tillvaro först kom att kännetecknas av ett borttappat språk och sedan av ett nytt sätt att kommunicera. Visserligen genom ett fåordigt, gestikulerande och simpelt språk, men väl ett fungerande och begripligt. Men texten får mig även att tänka på den hand jag fortfarande håller. Alltid när vi går promenader. Alltid när vi ska somna och allt som oftast när vi åker bil. Jag tänker på kraften i hans grepp och på det vilsamma, trygga och väldigt fina i att få hålla den. Och jag är tacksam över detta och än mer tacksam är jag över att vi fortfarande äger våra ord. Att vi har ett gemensamt språk med vilket tankar blir sagda. 



Önskar er den finaste helgen!
KRAM
   

9 kommentarer:

Annas röda stol sa...

Så sant och du är så klok, lite mycket för mig att läsa nu när klockan är 23.25 så jag fortsätter imorgon min vän. Kram Anna

Anonym sa...

jag har läst! vacker klokt och mycket tänkvärt.

kram till dig vännen!
carina

Ida sa...

Jag säger bara... på på! Och du vet vad jag menar!

Puss Puss♥ älskade mamma
Ida

millandante sa...

Åh så fint och klokt och viktigt du skriver!!!

Varm kram Milla

LyckligaPraliner sa...

Har rast och hinner inte läsa lika grundligt som jag vill. Men jag hinner ändå tänka och reflektera över det du skriver. Hinner känna det stora och viktiga. Att kunna göra sig förstådd, att ha en röst, orden och att ha en hand att hålla i. Så viktigt och vackert har du beskrivit det. Så himla bra!! Tack för det :)

Kram Ann-Louise

Vardag och flärd sa...

Raraste, du är så fin på att sätta ord på tankar och känslor, jag är inte lika bra på det. Men har försökt lära barnen att vi pratar om allt och jag ser både i deras relationer och i deras arbetsliv att de lyckas riktigt bra. Mycket bättre än jag.
Din favoritlåt hade sonen och hans kära i kyrkan när de vigdes, den är fin och den berör.
Ja, kära Maria, jag vill skriva mycket mer men ..... jag blev så berörd av dina ord.
Ha en fortsatt fin helg, vännen!
Kramar Eva

~ Eva ~ sa...

Så klokt, och livsfint.

KRAMEN från Eva

Mina drömmars hus sa...

Underbar text. Mycket tanke bakom.
Ha en skön söndag, fina du.
Kram
AC

Anonym sa...

Hej
Vilken stark text, fortsätt att dela med dig! Kram Lena