 |
| På altantrappan |
 |
| Knotig, böjd och alldeles underbar |
Jag älskar det (o)perfekta. Både i livet och utifrån ett estetiskt perspektiv. Jag gillar när symmetri och regelbundenhet övergår i något annorlunda och oförutsägbart. När konturerna inte följer ett givet mönster utan istället låter skönja en historia i vilken unika linjer framträder. Som när tidens nötning och livserfarenheternas former tar plats och genom någon eller något kommunicerar med ett eget språk.
Ute på altanen har vi ett tjugotal pelargoner. Mannen låter dem övervintra på jobbet. Några är hårt beskurna, andra har utvecklat trädlika stammar medan ett fåtal har levt sitt eget liv. De sistnämnda är både knotiga och böjda och på flera vis unika, men framför allt är de alldeles alldeles underbara. Ibland sitter jag där på altantrappan. Bland pelargoner, örter och annat blomster blickar jag ut över våra orensade rabatter och vildvuxna buskage. Ingenting av det jag ser är perfekt skött. Men vår trädgård är ett andrum. I det finner jag ro.
Hoppas att ni har det rofyllt!
Här öser regnet ner.
KRAM
♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar