Semester

... för själen

Förr om somrarna har jag alltid haft en inneboende känsla av stress. En diffus oro som lurats sig in och inte riktigt velat släppa taget.... Under semestrarna har jag försökt att skapa ett andrum i skydd från verklighetens allvar och längtan efter lugn och ro har varit stark, men en aningens svår att finna.... Jag har prövat att stänga mina sinnen, skydda mig från det ofrånkomliga, men aldrig lyckats särskilt bra...

De senaste åren har tillvaron varit en salig blandning av livets alla dimensioner, vissa bagatellartade och andra av mer allvarlig karaktär... En krasslig pappa, oförmögen att styra livets skepp och senare... en sjuk mamma, även hon i samma boja! Hjärtskärande smärta varvat med små glädjeämnen. Befriande skratt ...och tårar som inte riktigt hittade ut. Små ögonblick av ro och tacksamhet och stunder jag inte vill vara utan. Det har varit mycket arbete och ett alldeles för snävt tidsperspektiv. Outtömlig sorg och en salig blandning av maktlöshet och frustration... Men livet har, trots denna oro, innehållit oändligt mycket kärlek och närhet!!!

....I år har semestern varit smärtfri. Bara lugn och skön och väldigt varm.... Och jag har njutit och varit hundra procent närvarande, både inför mig själv och min omgivning!

Ha det fint alla rara och var rädd om livet och dess mening!