 |
| Älskade barnbarn... |
Är det något jag går igång på så är det orättvisor. Det behöver inte handla om liv och död, de kan vara små, men ständigt återkommande. Sådana som ibland kan verka obetydliga, men som ändå finns där. När detta inkluderar barn... då väcks frustrationen inom mig! Om jag ska begränsa mig och bli lite mer specifik, så är en av dessa orättvisor den som faktiskt kan förekomma mellan syskon, eller kusiner! Nu kan ju inte ett älskat barn eller barnbarn hjälpa att ett annat syskon eller syskonbarn är mindre ombesörjt. Ansvaret för detta beteende anser jag helt ligga hos den vuxne, föräldern, eller mor/farföräldern. Kanske är det hos dessa en omedveten handling, men som vuxen känner jag att man faktiskt måste vara lyhörd om omgivningen påtalar detta. För då orättvisorna blir tydliga, är det inte kärleken som lyser igenom, det är skillnaden... att någon hamnar i skymundan, inte får känna sig lika viktig eller sedd. Många har samtalen kring detta varit då jag och mina väninnor diskuterat, och hos de flesta kännetecknas detta dilemma av att den gynnade verkar vara mer eller mindre omedveten om vad som sker.
Att kärleksyttringar kan se väldigt olika ut är väl inte så konstigt, men när uttrycken, omsorgen och engagemanget befinner sig i obalans, när särbehandlingen är ett faktum, då berörs jag... eller snarare upprörs jag! Jag brukar tänka att "det är inte vad du känner, utan hur du beter dig som gör skillnad"!!!!
Jag tror inte på millimeterrättvisa, eller att det alltid måste vara lika... utan jag anser mer att saker och ting kan jämna ut sig, och att det är viktigt att barn får lära sig det. MEN ibland, då samtalen hos den som gör skillnad fastnar, när tankar och känslor är enkelriktade, och när någon annan inte ägnas tid eller omtanke, då lider jag! OCH jag vet att det finns fler som känner likadant, att någon gynnas, andra "glöms" bort och där skillnaderna gör ont för den som hamnar i periferin!
Tack, det var viktigt för mig att få säga detta!
Allt väl önskar jag er denna måndag!
Kram
♥
