Lyckorus

Morötter och rödbetor från trädgårdslandet

Idas kakor fyllda med rabarberkompott

Kakfat och bricka från H&M Home

Jag älskar tanken med att ha ett eget trädgårdsland. Men jag ogillar att så frön och jag är inte heller särskilt förtjust i att gallra, rensa eller vattna. Den där sommar-fixar-känslan som tidigare gjorde att jag njöt av att pilla i jorden, har gått förbi mig. Eller så har jag tappat den. Jag vet inte. Men den har hur som helst inte infunnit sig under de senaste åren. Däremot älskar jag att skörda det som växer i trädgården. Att få använda egenodlade och giftfria grönsaker, frukter och bär. Det skapar lyckorus. Väldigt starka faktiskt. Det är lite dubbelt, jag vet. Men jag gläds och förundras varje år över att det över huvud taget existerar en livskraft i de frön som vi har pillat ner i jorden.

I måndags skördade jag grönsaker och då var min kära vän Karin här på lunch. Att få bjuda henne på egenodlat kändes fint. Särskilt som hon känner mig och vet hur det ligger till med mitt ganska så obefintliga intresse för trädgårdssysslor och odling. Och trots att hon antagligen lika gärna äter grönsaker inhandlade från ICA. Jo, för så är det nog allt. Men i alla fall. Efter lunchen dukade jag även fram av Idas hembakade småkakor. Så vi drack kaffe och åt hallongrottor, som istället för hallon var fyllda med Idas hemkokta rabarberkompott. Och det var inte så tokigt det heller. Det blev en bra start på veckan. En hel del lyckorus "på det med" faktiskt.

Och just det här med lyckorus, det har varit välbehövligt och efterlängtat. För oavsett de bilder och texter som publiceras här på bloggen, existerar en verklighet som inte alltid synliggörs i inläggen. Vardagliga finheter såväl som oönskade fulheter. Och det är lite det jag vill beröra. Men mest vill jag dela med mig av ett lyckorus som slår alla andra. Ett livsviktigt sådant. Men det får bli vid ett senare tillfälle. När tid och ord harmonierar med varandra.

Ta hand om er!

KRAM

♥