söndag 25 maj 2014

Det gör mig lugn

Trädgårdsblomster
Smulan inför gårdagens gradering
(Instagram)
Tekniker
Fight
Fokus och kraft
Träff
Nora tar emot sitt pass och sin nya grad av sensei George Sallfeldt
Örebro Kyokushin Karate
(nygraderade i vuxengruppen och ordföranden)
Nygraderade Smulan och Ida tillsammans med sensei George (vice ordförande i IMMAF)






I förrgår plockades trädgårdsblomster in och sattes i en vas. Det var en särskilt efterlängtad fredag eftersom mannen kom hem efter att ha spenderat sin arbetsvecka på andra sidan Atlanten. Och hur mycket jag än delar hans och barnens glädje när de ibland reser iväg, lika mycket avskyr jag när de är ute och flyger. Det spelar ingen roll hur jag resonerar med mig själv. Hur väl jag försöker att tränga undan alla pockande katastroftankar. De övermannar mig. Överlistar mitt förnuft och gör mig sömnlös om nätterna. Åh ja, jag gör mitt bästa för att inte ge näring åt min oro. Jag vet så väl hur jag ska tänka, men att veta och tillämpa är inte alltid förenligt och det är inte förrän de är hemma som jag känner mig lugn. Och i fredags kom han hem.


Och precis som fredagen var gårdagen en särskilt efterlängtad dag. En graderingsdag när vi satt i en supervarm dojo och hejade på när tjejerna och ett gäng karateentusiaster kämpade på med sina tekniker, kator och fighter. Och efteråt gladdes vi med dem som under terminen och gårdagen kämpat sig till en högre grad. För en uppgradering är inget man får, det förtjänas genom hårt fysiskt och mentalt arbete. Det är nämligen med graderingar som med livet, det går helt enkelt inte att fuska sig igenom dem. Och när vi under kvällen firade med pizza och glass kände jag mig tacksam och glad. Glad över tjejernas insats och tacksam mot karateföreningens sätt att ta hand om sina medlemmar. Karate gör barnen starka. Det gör mig också lugn. 


Och det HÄR kan vara en av de vackraste sångerna just nu. Pianospelet. Rösterna. Texten. Det är vackert så att det kniper i hjärtat.



Önskar er en fin
söndagskväll!
KRAM

1 kommentar:

Maria i huset mellan skogen och sjön sa...

Jag är precis så! Jag får katastroftankar hela tiden som mina nära åker iväg!
Jag försöker intala mig att det nog ska gå bra men tankarna och oron finns där hela tiden hur mycket jag än försöker intala mig att vara lugn!
Inte blir det lättare av att jag har döttrar som reser världen runt gång på gång! De har ingen som helst förståelse för min oro och tycker att jag bara överdriver! Men saker händer och jag vill inte att något ska hända just dem!

Vilka vackra foton på blommorna! Vad heter den där bollen med lila blommor?