Att inte vara ensam

Idag är det ett utmärkt innesittarväder... Det blåser och stormar och det känns perfekt med avseende på att jag måste ägna mig åt skrivandet!

Så det blir ytterligare en dag i skrivträsket. Men jag är inte ensam. Förutom mina kursare befinner sig Britt (en av de snällaste och mest hjälpsamma jag vet) också där. Hon vet hur det är och det är skönt, väldigt skönt. Hon vet att man kan bli helt utmattad av att skriva. För sanningen är faktiskt den att om du inte passar dig, kan uppsatsen äta upp hela dig. Den slukar dig, med hull och hår! Att inte bli ett vandrande väsen som lever, äter och tänker uppsats är svårt... Att vara rar, trivsam och mild är under uppsatsskrivandet en övermäktig  uppgift! ;) 

Jag är helt övertygad om att hela min närmsta omvärld tycker att det ska bli väldigt skönt när mitt skrivande är färdigt! När jag återgår till det normala. Inte glömmer bort vad det är för dag. Inte åker till fel ställen eller säger saker som att Herman ska bli hämtad inne i stan och så får stackarn stå ett par timmar och vänta, för att ingen kommer (jag skäms)!

Fin måndag på er!!!

Nu är det dags 

att återgå 

till nödvändigt 

skrivande!

KRAM

♥