tisdag 5 juni 2012

Att kraschlanda eller falla mjukt

Gårdagen bestod i pyssel med en dotter och ett barnbarn
Pastellfärgade och fina
Happy colour
Mormorsarmband... från ett barnbarn


Jag behöver komma ikapp mig själv! Under den här våren har det varit galet mycket och jag har jobbat med mitt skrivande mellan 70-80 timmar i veckan. Sovit fem timmar per natt... Det säger ju sig självt, sådant slit fungerar inte i längden. Jag tror att jag är världens sämsta på att stoppa mig själv... Mitt psyke klarar så mycket mer än min fysiska kropp och istället för att lyssna och läsa av hur mitt "system" fungerar, kör jag på. Det hjälper inte att hjärtat hoppar och fladdrar, att leder svullnar, fötter domnar, att det trycker och susar i öronen... jag "ska bara" och "bara lite till". Att landa mjukt verkar inte vara min grej. Istället kraschlandar jag för att stressbelastningen blir för hög. 

Det hjälper inte heller att jag har gått i terapi i fyra år för att lära mig att inte slita ut min kropp. Det hjälper inte att jag har läst psykologi, kemi och biologi i flera, flera år, att jag har fått en viss medvetenhet om hur fysiologi och psykologi hänger ihop... Jag är världens sämsta på att stoppa i tid. Därtill verkar jag ha svårt att lära mig hur man gör något halvdant eller slarvigt. Eller halvbra... Jag förstår att saker inte måste vara perfekta, men jag vet inte hur man gör. Någon jag pratade med här om dagen sa att han under sina studier hade som ambition att prestera optimalt... Det vill säga, han pluggade så att han precis klarade godkänt på tentan. Låter sagolikt komplicerat och fantastiskt om det skulle fungera!

Som så många andra ser inte heller jag något vackert i att överprestera eller slita ut sig själv. Jag tycker det är vansinne att inte tillåta sig själv eller andra, att få vara lagom, medelmåttig eller ännu viktigare, att få vara svag. Det sista tycker jag är särskilt viktigt och svårt. Vi brukar säga, jag och min fina vän Karin, att vi ska bli bättre på att visa att vi inte är några superkvinnor, supermammor eller supermänniskor. Att det är viktigt att vi kan visa att vi ibland känner oss låga. Att vi ska lära våra barn och ge dem styrka genom att tillåta oss själva att visa att vi är sårbara. Hur viktigt är inte det? Men framför allt, hur svårt är inte det? Trots detta svåra försöker jag och min man lära våra barn att dem duger som dem är. Att dem inte är vad dem "gör". Att dem är fantastiska människor, oavsett allt annat. Samtidigt visar vi uppskattning när dem lyckas med det dem företar sig, vilket kan göra det hela lite komplicerat. För här existerar nämligen en fin linje mellan vad vi som föräldrar kan förvänta oss och vad som skulle kunna tolkas som orimligt eller osunt. Hur svårt, eller dubbelt, kan inte det bli? 

Egentligen avskyr jag allt som har med prestige och status att göra... Jag tycker dessutom att det har gått inflation i uttryck som kvalitet. Kvalitetstid (särskilt då det används i samband med familj och barn), kvalitetssäkring, kvalitetsanalys, kvalitativ bedömning, kvalitet i form av märken och kläder. You name it! Just nu längtar jag bara efter kvantitet. Kvantitet i form av tid... Massor av kvantitativ tid vill jag ha. Jag känner att ingen kvalitet i världen kan ersätta en tid som inte finns.        

Igår hade jag tid tillsammans med barn och barnbarn. Under dagen pysslade vi armband och på kvällen såg vi på gamla filmer med Audrey Hepburn. Jag tog mig tid och gjorde saker som är viktiga!  I sommar ska jag ha mer av sådan tid! Jag ska ägna tiden åt opretentiösa saker och jag ska vägra kraschlanda. Jag ska endast landa mjukt.


Fin tisdag önskar jag er!
KRAM

7 kommentarer:

Anonym sa...

Tänk vad svårt det är att lära ibland!
Var rädd om dig fina vän.
Kram Carina

annika sa...

Jo det gäller att vara medveten och handla därefter. Visst är det lättare att pressa sig ibland men om man tänker efter vad som är viktigast då kan man leva därefter.

Var rädd om dig och landa mjukt ...och skööööönt!

Kram

Ida sa...

Att ta sig tid, ett av det viktigaste! I sommar får vi massor av tid för mys, festligheter och pyssel! ...då får vi tid att landa mjukt vid någon sjö, så att vi kan bada och sola hela dagen lång! Lovely!

Puss puss♥

Vardag och flärd sa...

Kära, rara du, du skriver vad jag tänker nu! Jag är rädd att jag kraschlandar en dag men jag vet heller inte hur jag gör för att inte vara bäst och perfekt - trots att jag vet att jag inte är det! Men jag vet inte hur jag stoppar mig själv och ändå längtar jag bara efter att vara med mina barn och lilla Julia. Ja, så gnällig är jag nu men det blir bättre så småningom!
Kram kram på dig! Eva

mamma lycklig sa...

Var rädd om dig.
Kram Nettan

Anonym sa...

Underbara människa, jag har mejlat dig!
Kram Lena

millandante sa...

Så viktiga rader du skriver, jag önskar dig en sommar som du vill ha den!!
Kram från en som gått in i - och sedan igenom - väggen och ut på andra sidan igen, jag förstår.

Kram