Ett vilsamt ingenting

Buketten som hamnade ute på altan...

...har stått där ett par veckor nu

I helgen ägnar jag mig åt att lägga fokus på rätt saker. Och med rätt saker menar jag att jag vilar i ett ingentinggöra. Utöver det ägnar jag mig åt andra viktigheter. Som att omge mig med människor som ligger mig varmt om hjärtat. Tillsammans är vi i de gemensamma orden eller i de tysta långsamhetstankarna. Där landar jag.

Mina långsamhetstankar övergår i reflektioner kring tillvaron. Och jag konstaterar att tålamod är min starka sida. Jag vet inte om det är livet eller erfarenheterna i sig som gör det. Men jag har det. Massor av tålamod. Och jag vet att det är värdefullt i mitt jobb. Det märker jag varje dag. Och det glädjer mig att tålamodet inte naggar av mitt energikapital. För energitjuveri får jag fajtas mot på andra håll. 

Att möta sig själv i en ny kontext är lärorikt. Och jag lär mig varje dag. Skolans värld är en plats där jag funnit mig tillrätta. Samtidigt är jag medveten om att det är livsviktigt att helgerna får vara lediga. Att mitt fokus kan ägnas åt sådant som inte hinns med under veckorna. Så när arbetstankarna tränger sig på låter jag dem övergår i andra funderingar eller i ett vilsamt ingenting. 

De här orden...

Världen kan bara fortsätta

som om någonting hänt.

Innan och efteråt.

Det där ögonblicket innan.

Den där evigheten efteråt.

Bodil Malmsten

...och den HÄR låten. 

Stort älska på det!

KRAM

♥

Knotiga och böjda och inte alls perfekta

På altantrappan

Knotig, böjd och alldeles underbar

Jag älskar det (o)perfekta. Både i livet och utifrån ett estetiskt perspektiv. Jag gillar när symmetri och regelbundenhet övergår i något annorlunda och oförutsägbart. När konturerna inte följer ett givet mönster utan istället låter skönja en historia i vilken unika linjer framträder. Som när tidens nötning och livserfarenheternas former tar plats och genom någon eller något kommunicerar med ett eget språk. 

Ute på altanen har vi ett tjugotal pelargoner. Mannen låter dem övervintra på jobbet. Några är hårt beskurna, andra har utvecklat trädlika stammar medan ett fåtal har levt sitt eget liv. De sistnämnda är både knotiga och böjda och på flera vis unika, men framför allt är de alldeles alldeles underbara. Ibland sitter jag där på altantrappan. Bland pelargoner, örter och annat blomster blickar jag ut över våra orensade rabatter och vildvuxna buskage. Ingenting av det jag ser är perfekt skött. Men vår trädgård är ett andrum. I det finner jag ro.

Hoppas att ni har det rofyllt!

Här öser regnet ner.

KRAM

♥

Några favoriter och om att förhålla sig

I köksfönstret hänger en favorit...

...en annan är läkepelargonen som inhandlades under ett
besök på Waldemarsudde

Ampeln kommer från Lagerhaus

I växthuset frodas Bisses♥ tomatplantor...

...och sommarvärmen har bidragit till att salldslöken har vuxit till sig

Altanen... och ytterligare en favoritpelargon

Vad lade ni märke till när ni kikade på mina bilder, de gröna växterna eller de skitiga fönstren? Det är spännande det här med vad man noterar och hur man sedan tänker kring det. Min mor skulle säkerligen ha kommenterat fönstren... för så smutsiga skulle hon aldrig ha tillåtit att hennes blev! Och sedan tror jag att hon skulle ha pratat om ampeln, för vi hade en liknande när jag var barn. En som hon hade knåpat ihop. PÅ PÅ... älskade mamma.

Det intresserar mig på vilka sätt vi lägger märke till något eller någon och hur vi uppfattar vår omgivning. Jag har en fascination för människors sätt att tänka och agera och har därför skrivit en del om det då jag har läst psykologi och didaktik. Bland annat har jag belyst självuppfattning utifrån människors situerade identiteter. Lite förenklat kan det beskrivas med att vår självbild formas i samspelet med våra egna och omgivningens förväntningar och att vi intar olika roller och agerande utifrån situationens specifika sammanhang. Vi är dem vi är, med personlighet och medhavda erfarenheter, men inför varandra kan vi blottlägga olika egenskaper och beteenden beroende på var, hur och med vem vi samspelar.

Ur ett didaktiskt perspektiv har jag reflekterat över såväl inter- som intrasubjektiv mentalisering. Syftet har varit att öka förståelsen för hur elevers situerade identiteter förankras och samspelar med deras naturvetenskapliga förståelse. Jag har skrivit om självbild, språk och sammanhang utifrån samspelet och de specifika lärandesituationernas betydelse. Men dessa S-fenomen gäller ju oavsett var vi befinner oss. De flesta människor är sociala till sin natur och samspelet är en viktig förutsättning för hur självreflektion och uppfattningar kring den egna och andras person kan möjliggöras. Och jag har funderat mycket kring det här. Särskilt när jag möter någon som är uppenbart kritisk gentemot andra, men överseende och ursäktande mot sig själv. Eller som när det motsatta förhållandet råder och andras förehavande höjs till skyarna medan de egna förminskas. Dessa aspekter har fått mig att ställa frågor kring på vilka sätt självkännedom hänger samman med vår syn på omgivningen? Om och hur godhet spelar någon roll för hur vi resonerar? Och vad det i sådana fall är som egentligen definierar godhet?

Jag tror att självkännedom och godhet är komplexa fenomen som förutsätter en kontinuerlig självreflektion. Att man bör ställa sig frågor kring de egna förehavandena utan att försvara, fördöma eller blunda för vad det är man ser. Och jag anser att ärlighet är betydelsefullt när man funderar på vilka grunder de egna handlandet, tankarna och de sagda orden vilar. HÄR pratas det om självkännedom och HÄR och HÄR om godhet. Intressanta och lyssnansvärda program om att förhålla sig till livet och till sig själv och andra. Livsnödvändiga men stundom svåra livsuppgifter.

Önskar er välbehag och

en trivsam kväll!

KRAM

♥

Rädsla

Gårdagens kvällsvard

Vi äter kräftor och till det västerbottenpaj och egenodlade grönsaker. I magen bor en lättnadskänsla. Det känns lite som bomull. Mannen som egentligen skulle ha flugit till Australien i morgon, har fått framflyttat datum. Så jag befinner mig i vad som skulle kunna liknas vid ett tillfälligt andrum. Samtidigt ställer vi om och vi har vant oss vid att göra så. För det händer rätt så ofta att resedatum ändras. Och jag har liksom funnit mig i att man aldrig riktigt vet när, men att han med jämna mellanrum måste bege sig till något av jordens avlägsna hörn. Att hans arbetsplats ofta ligger i ödemarken och i ett gruvschakt flera hundra meter under marken. 

Han älskar ju sitt jobb och det gläder mig såklart. Och det är inte gruvorna eller de stora maskinerna som skrämmer mig. Det är de extremt långa flygresorna. Jag avskyr att flyga, men avskyr ännu mer när min man eller mina barn är uppe i luften. Jag låter det inte hindra oss, men det bekommer mig. Det gör det. Och även om jag har ett intellekt som resonerar rationellt och utifrån en sannolikhetsprincip som säger att flygolyckor är sällsynta, kan detta göra mig sömnlös i veckor. När det gäller flygresor är jag inte cool. Det kanske inte märks utåt. Men det känns. Inuti. Rädslan. Som jag konfronteras med. Varje gång.

Alla bär på rädslor av olika slag.

Det här är en av mina.

Kram

♥

Med vilka ögon

Jag funderar ofta på föräldraskapet och jag fastnar vid det här med hur vi ser på våra barn. Med vilka ögon vi skärskådar för att sedan avgör vilka de är. Och jag rannsakar mina intentioner och tänker att deras framgångar är och förblir deras förtjänster. Den äran kan jag aldrig någonsin ta åt mig. Och samtidigt vet jag att deras sorger alltid kommer att vara mina, oavsett när, hur eller varför de uppstår. 

Och även om barnen i mina ögon sett är fantastiska och unika så vill jag säga till var och en att kära barn, världen måste mötas med varsam ödmjukhet. För i världens ögon är du kanske bara någon och i någon annans kanske inte ens det. Men oavsett vilket så finns jag alltid här. Och när du gläds då gläds jag dubbelt. Och om du måste kämpa då kämpar även jag. Med dig. För dig. Och alltid, varje dag.

♥

Om bloggen

Semesterbild från Kreta

Livet. Vardagsliv. Verkligheten. Jag har funderat på att lägga till en ny etikett här på Bagateller och Livsnödvändigheter. Och så har jag bestämt att jag ska återerövra mitt mod och min lust att oftare beröra livets mångfacetterade tillvaro. Inte bara det som är obeskrivligt fint och härligt utan även det som kan kännas fulfint och ibland även jättefult. Jag säger inte att det ska bli några känslostormar här på bloggen. Nix pix. Det jag menar är att tidigare påhopp och yttringar kring mina texter inte längre ska få begränsa mitt bloggande. Jag kommer precis som tidigare att göra noggranna övervägningar kring de inlägg som publiceras. Men jag kan på intet sätt ansvara för andras feltolkningar gällande mina intentioner eller ordval. De som känner mig vet vad jag menar och att innehållet därför bör läsas med urskiljning och, om så är möjligt, en smula humor. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att när jag i positiva ordalag nämner en person utesluter inte detta automatiskt någon annan. Att texter kring upprörda känslor oftast handlar om ett fenomen och därför inte relaterar till en person i min omgivning. Och att jag alltid har ett medgivande från människor som jag nämner i, vad som kan uppfattas som, personliga och känsliga sammanhang. 

Jag vet inte hur många utkast jag har skrivit och som ännu inte blivit publicerade. Men många är det. Och så vill jag alltså inte ha det. Det här är trots allt en blogg om livets alla enkla, bagatellartade och ibland livsnödvändiga ting. Det här är min blogg. Rädslan för att mina inlägg ska kränka, fela och misstolkas ska bemästras. Jag vill inte censurera mig själv till den grad att det nästan inte finns något kvar att beskriva. Jag vill på ett personligt och nyanserat sätt kunna skriva om det som intresserar mig. Beröra och fundera kring ämnen som psykologi, människors relationer, böcker, ekologisk mat, hushållsekonomi, vänskap, kärlek, orättvisor, mobbing, genus, lärande, naturvetenskap, nöjen, familjeliv, inredning och mer därtill. Hela livets register av livsnödvändiga och bagatellartade ting måste få utrymme. Och jag vill fortsätta att visa bilder på godsaker och annat som representerar delar av mitt liv. Så här står jag nu. Lite modigare och med ett lättat hjärta. Åh ja, för att återknyta till inledningen, det blev två nya etiketter. Livet och Ocensurerat.

Fin fredag!

KRAM

♥