I det som är

Pappersrobot - Tekniska museet -
Liten vit vas - DesignTorget -
Tejp med kattmönster/pilar - Lagerhaus -

Poster - Fotografiska -

I somras när vi var i Göteborg hittade jag den sötaste lilla vasen. Den flyttar numera runt här hemma och just nu står den på hyllan i arbetsrummet. Där står även den lilla rosa pappersroboten som jag och Dollan pysslade ihop i söndags. För övrigt händer det inte så mycket på inredningsfronten och kreativiteten ligger mest och lurar som en svåråtkomlig lusta.

Idag känns hösten. Den ligger i luften och blir som mest påtaglig genom de friska och kyliga andetagen. Att andas höstluft känns visserligen fint men egentligen tänker jag att hösten kan få dröja. Jag har inte bråttom, vill inte skynda in i årstidsväxlingar och murriga färgskiftningar. Jag förstår inte det här med att ligga steget före. Att vilja ha höst när det fortfarande är sommar, att köpa vinterkläder i augusti och att julpynta i november. Varför är det så svårt att vila i det som är? Jag får ångest av att tiden går så fort. Jag hinner inte med.   

Ta hand om er!

KRAM

 ♥ 

Om fint och sorgligt och Munro

Monstera - NICE -
Tavla - Fotografiska -

Under gårdagen fick vi ett par timmar med några vi tycker om. Kajsa och Joakim var på genomresa tillsammans med hans familj och vi sågs som hastigast över en kombinerad fika/lunch. Det var väldigt fint! 

Och så har vi sett en hjärtskärande (ungdoms)film - The Fault In Our Stars - och jag som vanligtvis undviker den här genren med (asjobbiga) filmer fick både torka tårar och konfronteras med tankar kring livets orättvisor. Enligt Smulan och Ida är boken dessutom ännu sorgligare så den kommer jag INTE att läsa. 

Istället fortsätter jag att läsa Alice Munros böcker (helst ute på altan och då under ett täcke) och samtidigt kan jag inte riktigt bestämma mig för vad jag ska tycka om dem. Ska jag vara uppriktigt så tror jag att böckerna är bättre på dess originalspråk. Återkommer om Munro framöver.

Och så lyssnar jag på

den HÄR låten!

Kram

♥

  

Om rätten att inte förlåta

    

Jag upplever att det råder en norm som säger att man bör förlåta. Den ligger i omgivningens förväntningar och många gånger möts man av uppfattningen att det existerar en storsinthet och status i att vara förlåtande. Att det finns ett oerhört värde i att försonas med dem som gjort en illa och att det därför vilar en befrielse i att ta emot en ursäkt. Och det är det sistnämnda jag fastnar vid, det här med att ta emot, för vad händer när ursäkten känns svår att greppa, när den liksom rinner mellan fingrarna? Jag har genom åren lärt mig att det inte är alla ursäkter som förtjänar ett accepterande men jag har också förstått att det kan upplevas som otroligt provocerande att uttrycka detta. Och det är här någonstans som det blir infekterat, det är nu missförstånden uppstår kring den som inte kan förlåta. Missförstånd som göder fördomar om att denne är en småaktig maktutövare som sätter prestige i att inte förlåta.  

Man kan givetvis fundera på vad det är som kännetecknar en god ursäkt eller ett förlåt. Är det ordande och ursäktande fraser eller förutsätter de förlåtande orden även ett handlande och en djupare ånger? I detta avseende tänker jag att intentionen och äktheten samverkar med någon form av ånger och att det existerar som en förutsättning för att förlåtandet ska vara möjligt. Det innebär att den som ber om förlåtelse också måste besitta en självinsikt kring det egna felandet. Vid kraftiga övertramp är det kanske dessutom nödvändigt att den ursäktande personen måste kämpa för att bli förlåten. Att återuppbygga nya förtroenden kan ta lång tid och tillit frodas inte genom lovord och ursäkter utan måste näras och vårdas genom omsorg för att därigenom kunna växa sig stark. Det sägs att förlåtelsen har ett pris men att den inte kan betalas eller kompenseras med presenter. Syftet med en ursäkt kan därför inte vara att köpa sig fri. Men oavsett hur man förhåller sig till varje specifik situation och person finns det inga omständigheter som någonsin kan tvinga dig till att behöva förlåta. 

En människa som ifrågasätter varför någon inte kan förlåta har kanske inte själv varit i närheten av att uppleva samma oförrätt. Och frågan blir då med vilken rätt denne tar sig friheten att avgöra huruvida oförmågan är befogad eller inte? Kanske är det en omöjlighet att någonsin kunna sätta sig in i den drabbades perspektiv. Här gäller det att vara ödmjuk och att inte skuldbelägga den som inte vill förlåta. Men tyvärr tenderar vissa människor att ha oändligt många åsikter om hur andra ska tänka, känna och bete sig i diverse olika livssituationer. Det är människor som tror sig veta vad som är rätt för andra, fast de inte kan referera till liknande och självupplevda händelser. Det vi inte vet om oförmågan att förlåta är att den kanske grundar sig i en djup tragik, likt den barndomsmisär som Felicia (dotter till Anna Wahlgren) skriver om i sin bok. Felicia säger dessutom i en intervju att hon givit sin mamma flertalet chanser till försoning men att dessa inte resulterat i att hon fått upprättelse. Felicia kan inte men hade, om det vore möjligt, velat kunna förlåta sin mamma.

Jag tror att människan är förlåtande av sin natur och att denna egenskap särskilt gäller barn. Men att tro att alla relationer går att laga är naivt. Särskilt tänker jag på situationer där vuxna utsätter barn för oförrätter och våld. Som i Felicias fall och i relationer där vuxna människor förminskar, negligerar eller tillintetgör sina barn genom att inte uppmärksamma eller bry sig om dem. När vuxnas handlingar sker genom misshandel, missbruk eller på andra sätt skadar ett barn kan det vara svårt att förlåta. Men oavsett hur någon väljer att bemöta ett förlåt kan det aldrig vara en annan människas rättighet att värdera dessa val. Samtidigt vill jag betona att jag inte ifrågasätter dem som godtar en ursäkt och inte heller är det förlåtandet i sig som jag vänder mig emot. Vad min text istället har avsett att beröra är det fördömande som ibland existerar gentemot dem som inte förlåter. Dessutom vill jag kunna ge ljus åt det faktum att det faktiskt går att leva välmående trots att man som människa inte har kunnat förlåta allt.

För jag är fullkomligt övertygad om att det är möjligt att gå vidare trots upplevda oförrätter och beslut om att inte förlåta. Och det borde vara alla människors rätt att få äga dessa beslut. Jag känner flera människor som inte har klarat av att förlåta men som har försonats med sina erfarenheter och numera mår väl. Och oavsett om det känns omöjligt att ta emot en ursäkt eller om den av andra anledningar aldrig kommer att nå fram, kan livet bli bra ändå. Att godta en ursäkt i välmening gentemot den som framför den kan säkert vara fint och viktigt. Men när svek upprepas och blir till vardagsmat och när oförrätter slätas över utan att det existerar någon omsorg kring den drabbade, då har även den utsatte rätt att dra undan sin hand. Man måste inte älska alla, inte heller förlåta eller acceptera varenda ursäkt. Det är okej att säja nej, av flera skäl och särskilt om den själsliga kostnaden för att förlåta överstiger själva värdet i att försonas.


Felicia försvann är en självbiografi som gavs ut 2012. Felicia har kritiserats för att hon i boken utelämnar sin mamma. Jag tycker att hon gjorde alldeles rätt som berättar sin version. HÄR och HÄR omskrivs hennes berättelse.

KRAM

♥

  

Om regnsmatter och ett skomuseum

Skoindustrimuseet

Massor av fina skor och slippers

Fabriksdelen

Ida hade köp- och beslutsångest

Ser ni ökenkängorna?
- jag hade sådana som tonåring -

På en av väggarna i museet

Det har regnat hela dagen och vi har suttit en stund på altanen och lyssnat på smattret som blir då det öser ner mot taket. Jag älskar sådana stunder. Verkligen!

Och så har vi varit på Skoindustrimuseet i Kumla. Där kostar inträdet nästan ingenting och de har både utställning och försäljning av skor. En billig och trivsam utflykt!

I morgon är det första måndagen efter semestern. Vardagsmåndag. Jag ordar inte mer om det.

Ta hand om er!

Fin kväll!

KRAM

♥

Om Kent

Underbara lilla människa...

...upptagen med att studera ett småkryp

Finurlig

Äppelmotiv köpta på Julita gård

Idag har jag ägnat min tid åt något jag inte gjort på "typ" flera år. Jag har suttit i flera timmar och lyssnat på musik. Lyssnat på KENT. Tagit in svårmodiga texter jag nästan glömt bort. Nynnat till välbekanta refränger. Vet inte när det hände senast. 

Jag älskar KENT. Min pappa gillade dem. När han levde hade han en kvinna som hade en väninna som hade en son som spelade i KENT. Kanske bidrog det en aning. När Dollan kommer nästa gång ska vi lyssna på några riktigt bra KENT-låtar. All sorts musik är viktig, glad som melankolisk.

Och bakom murarna vid ån lämnar jag spår
Jag skrev mitt namn i vattnet
Så du vet var jag finns
(KENT - HJÄRTA)

På köksväggen hänger nya kort med äppelmotiv

och i morgon är det fredag.

KRAM

♥

Välbehövligt

Niklas...

...och en makalöst vacker bukett

- Gladiolus och prärieklockor -

Vi har haft härliga dagar med nära och kära! De har varit sådär behagliga och avspända och rofyllda och skrattiga och otroligt välbehövliga dagar. När man inte har ägnat vardagens alla måsten en enda tanke, då vet man att det har varit fint. Tack älskade Annika, Daniel, Niklas och Melker för allt det vackra (blommorna), goda (vinet) och trivsamma (sällskapet)!

Hoppas att ni som tittar in

har haft det bra!

KRAM

  ♥  

Om underbara Julita gård och annat sommarfint

Parken
(länk)

Det stora huset
(länk)

Matsalen...

...med plats för trettio personer

Gästrum

Stentrappan

Gästrum

Ett av sällskapsrummen

Läsrummet

Biblioteket

Stallet

Odlingshusen
- med försäljning -

Kyrkan
(länk)

Skansenstugorna
(länk)

Pettson och Findus hus
- kul för barnen -

Igår for vi några mil och besökte underbara Julita gård! Jag fullkomligt älskar detta ställe. Kanske är det för att jag har fina minnen från tidigare besök. Några tillsammans med min mamma och ett par då det varit julmarknad. Men oavsett tillfälle eller årstid så är det verkligen ett ställe som är väl värt att besökas!   

Annars då? Jo för ett par dagar sedan kom Karin över och vi fick en eftermiddag och kväll med pratande, lyssnande, analyserande, skrattande och ätande. Det var välbehövligt och mycket fint. Som alltid. I morgon kommer en annan kär vän (och hennes pojkar) och hälsar på. Det ser vi fram emot!

Utöver det så försöker jag att njuta extra mycket av den ledighet som är kvar! Läser skönlitterära böcker som Alice Munro har skrivit och proppar munnen full av jordgubbar och egenodlade tomater. Det är också välbehövligt och väldigt sommarfint! 

Ta hand om er!

KRAM

♥

Några av mina favoriter

Östersjön

Lyssnar ni på sommarpratarna? Har ni några favoriter? Här är några av mina favoritprogram!

Bea Uusma

(länk)

Christian Falk

(länk)

Anna von Bayern

(länk)

Navid Modiri

(länk)

Po Tidholm

(länk)

Jeppe Wikström

(länk)

Bea Szenfeld
(länk)

Andreas Dregen

(länk)

En glad och fin lördag

önskar jag er!

KRAM

♥

Om bortalängtan och en trivsam tripp

Bye bye Stockholm
(Instagram)

Ett glas iskallt bubbel i solnedgången
(Instagram)

God morgon Helsingfors...
(Instagram)

...och Sveaborgs fästning
(länk)

Stora borggården - ritades av svensken Augustin Ehrensvärd -
(länk)

Herman sökte sig till skuggan

Sveaborgs docka
(länk)

Vid picknickparken - ett genom åren populärt utflyktsmål -

Den lilla badplatsen

Vallar byggda av sand som fraktats från Tallinn

En av flertalet kanoner

Här finns även ett öppet fängelse
(länk)

Vid Kungsporten
(länk)

Vårt nyfikna picknicksällskap

Här njöt vi av matsäcken och blickade mot Helsingfors

En av butikerna

Tillbaka mot Helsingfors...

...och förbi den obeskrivligt vackra kyrkan

Årets torgblomster

Mot Stockmann
(Instagram)

Måndagskvällens ljuvligheter
(Instagram) 

Tekniska museet i Stockholm...
(länk)

...perfekt ordnat för barn
(Instagram)

I sommar har jag en obeskrivlig "bortalängtan". Jag tror att det beror på de senaste årens skrivande, att köksbordet varit min arbetsplats och att jag därför känner längtan efter andra miljöer. Att komma hem blir som att kliva in på jobbet och just nu är skrivandet inte en lustfylld eller efterlängtad syssla. Jag vill ha ledighetskänsla och jag vill vara lat och oproduktiv och oduktig. Ett litet tag. Sedan vill jag göra annat. Och det ska jag. Men just nu har jag bortalängtan.

Därför kändes det superlyxigt att ta en 36-timmarstripp till Helsingfors. Att få sitta på soldäck och andas havsluft, dricka iskallt bubbel och samtidigt småprata och njuta av solnedgången. Och det var otroligt trivsamt att gå på guidad tur på Sveaborgs fästning och att i skuggan av träden kunna picknicka precis intill kajen. Det och mycket annat gjorde mig väldigt glad och obeskrivligt tacksam!!! 

På hemvägen hann vi dessutom med ett besök på Tekniska museet i Stockholm, ett utmärkt ställe att spendera några timmar på! Kan rekommenderas och särskilt om du har barn. Emellertid åt vi aldrig på den tillhörande restaurangen eftersom priserna var lite väl höga (istället tog vi ett par korvar på IKEA). Men för den som vill åka dit kan jag tipsa om att det är tillåtet att ta med matsäck och att den både kan intas inom- och utomhus.

HÄR och HÄR och HÄR skriver jag om tidigare trippar till vårt kära grannland Finland.

Jag hoppas att ni mår väl!

Ta hand om er!

KRAM

♥