Om rätten att inte förlåta

    

Jag upplever att det råder en norm som säger att man bör förlåta. Den ligger i omgivningens förväntningar och många gånger möts man av uppfattningen att det existerar en storsinthet och status i att vara förlåtande. Att det finns ett oerhört värde i att försonas med dem som gjort en illa och att det därför vilar en befrielse i att ta emot en ursäkt. Och det är det sistnämnda jag fastnar vid, det här med att ta emot, för vad händer när ursäkten känns svår att greppa, när den liksom rinner mellan fingrarna? Jag har genom åren lärt mig att det inte är alla ursäkter som förtjänar ett accepterande men jag har också förstått att det kan upplevas som otroligt provocerande att uttrycka detta. Och det är här någonstans som det blir infekterat, det är nu missförstånden uppstår kring den som inte kan förlåta. Missförstånd som göder fördomar om att denne är en småaktig maktutövare som sätter prestige i att inte förlåta.  

Man kan givetvis fundera på vad det är som kännetecknar en god ursäkt eller ett förlåt. Är det ordande och ursäktande fraser eller förutsätter de förlåtande orden även ett handlande och en djupare ånger? I detta avseende tänker jag att intentionen och äktheten samverkar med någon form av ånger och att det existerar som en förutsättning för att förlåtandet ska vara möjligt. Det innebär att den som ber om förlåtelse också måste besitta en självinsikt kring det egna felandet. Vid kraftiga övertramp är det kanske dessutom nödvändigt att den ursäktande personen måste kämpa för att bli förlåten. Att återuppbygga nya förtroenden kan ta lång tid och tillit frodas inte genom lovord och ursäkter utan måste näras och vårdas genom omsorg för att därigenom kunna växa sig stark. Det sägs att förlåtelsen har ett pris men att den inte kan betalas eller kompenseras med presenter. Syftet med en ursäkt kan därför inte vara att köpa sig fri. Men oavsett hur man förhåller sig till varje specifik situation och person finns det inga omständigheter som någonsin kan tvinga dig till att behöva förlåta. 

En människa som ifrågasätter varför någon inte kan förlåta har kanske inte själv varit i närheten av att uppleva samma oförrätt. Och frågan blir då med vilken rätt denne tar sig friheten att avgöra huruvida oförmågan är befogad eller inte? Kanske är det en omöjlighet att någonsin kunna sätta sig in i den drabbades perspektiv. Här gäller det att vara ödmjuk och att inte skuldbelägga den som inte vill förlåta. Men tyvärr tenderar vissa människor att ha oändligt många åsikter om hur andra ska tänka, känna och bete sig i diverse olika livssituationer. Det är människor som tror sig veta vad som är rätt för andra, fast de inte kan referera till liknande och självupplevda händelser. Det vi inte vet om oförmågan att förlåta är att den kanske grundar sig i en djup tragik, likt den barndomsmisär som Felicia (dotter till Anna Wahlgren) skriver om i sin bok. Felicia säger dessutom i en intervju att hon givit sin mamma flertalet chanser till försoning men att dessa inte resulterat i att hon fått upprättelse. Felicia kan inte men hade, om det vore möjligt, velat kunna förlåta sin mamma.

Jag tror att människan är förlåtande av sin natur och att denna egenskap särskilt gäller barn. Men att tro att alla relationer går att laga är naivt. Särskilt tänker jag på situationer där vuxna utsätter barn för oförrätter och våld. Som i Felicias fall och i relationer där vuxna människor förminskar, negligerar eller tillintetgör sina barn genom att inte uppmärksamma eller bry sig om dem. När vuxnas handlingar sker genom misshandel, missbruk eller på andra sätt skadar ett barn kan det vara svårt att förlåta. Men oavsett hur någon väljer att bemöta ett förlåt kan det aldrig vara en annan människas rättighet att värdera dessa val. Samtidigt vill jag betona att jag inte ifrågasätter dem som godtar en ursäkt och inte heller är det förlåtandet i sig som jag vänder mig emot. Vad min text istället har avsett att beröra är det fördömande som ibland existerar gentemot dem som inte förlåter. Dessutom vill jag kunna ge ljus åt det faktum att det faktiskt går att leva välmående trots att man som människa inte har kunnat förlåta allt.

För jag är fullkomligt övertygad om att det är möjligt att gå vidare trots upplevda oförrätter och beslut om att inte förlåta. Och det borde vara alla människors rätt att få äga dessa beslut. Jag känner flera människor som inte har klarat av att förlåta men som har försonats med sina erfarenheter och numera mår väl. Och oavsett om det känns omöjligt att ta emot en ursäkt eller om den av andra anledningar aldrig kommer att nå fram, kan livet bli bra ändå. Att godta en ursäkt i välmening gentemot den som framför den kan säkert vara fint och viktigt. Men när svek upprepas och blir till vardagsmat och när oförrätter slätas över utan att det existerar någon omsorg kring den drabbade, då har även den utsatte rätt att dra undan sin hand. Man måste inte älska alla, inte heller förlåta eller acceptera varenda ursäkt. Det är okej att säja nej, av flera skäl och särskilt om den själsliga kostnaden för att förlåta överstiger själva värdet i att försonas.


Felicia försvann är en självbiografi som gavs ut 2012. Felicia har kritiserats för att hon i boken utelämnar sin mamma. Jag tycker att hon gjorde alldeles rätt som berättar sin version. HÄR och HÄR omskrivs hennes berättelse.

KRAM

♥